Världens finaste syskon

Så var jag åter hemma i de gröna skogarna. Hemma hos mina fina, älskvärda hästar som ger mig ljus och lycka här i livet. Imorgon börjar en ny vecka, som starta med prov i engelska, och jag har så svårt att plugga, då jag plockat med mig ett knäppe med nya Isfolket böcker hem, och de går ju ta mig tusan inte att sluta läsa! Men på något sätt känner jag att det går ihop sig ändå. Ibland kan det vara skönt att förlita sig på sin förmåga och sina förkunskaper. Nu ska det duschas, packas upp och sovas. Tackar familjen för en underbar helg!


..."Och när jag sitter där i bilen på väg till tåget, på tåget, på min färd hemmåt igen, då känner jag det i hela kroppen. Nu är jag allt inte så liten längre. Även fast jag till mesta del är Denise - den barnsliga 17-åring som vi alla bli galna på och känner så bra, så satt jag ändå där med min tomhetskänsla och saknad i kroppen, speciellt efter mina fina syskon, men en längtan i hjärtat efter mina livs ljus, och kände mig faktiskt ganska så vuxen. Helt plötsligt kände jag mig inte så barnslig och liten längre. Kände framtidens ljus och längtan. Kände mig stark, inspirerande och självsäker. Kände mig som en förebild. Kände mig precis som det ideal jag vill vara och framträda som. Och på tåget åt jag mitt godis utan att skämmas. Istället tänkte jag att de stackars människor som har en åsikt om mitt godisätande, förmodligen ingen, måste ha jobbigt åt att tänka på det. Ett steg i rätt riktning. Nå, nu blir jag nog inte så kaxig när bikinin ska på, men trots det kändes det som att till och med jag, chokladätande, läsande, vuxna Denise med valkar på magen, till och med hon skulle kunna bli älskad högt av någon. Någon pojke måste finnas för mig med. Där ute någonstans. Och i takt med det for denna galna tanke genom mitt huvud, som den gjort så många gånger, att jag kommer bli älskad för att jag är så mycket jag som jag kan bli. För att jag babblar mycket, för att jag tänker och fantiserar om det mesta dagarna ut i ända, lever i min fantasivärld, med hopp om att alla människor vill gott. Äkta, det är så jag ser mig själv när jag tänker på mig och min egen bubbla till värld. Trots att det ibland i livet blir fel, när jag bara vill vara på allas sida på en gång, och glömmer stå upp för min egen åsikt, och därför kan framstå som en konstig skvaller-kärring utan åsikt. Men huvudsaken är att jag vet, och att de som verkligen vill veta, känner och vet mitt riktiga innre. För trots allt sätts vi på prövningar här i livet, där mitt väsen tyvärr kan te sig svagt för den jag är. . Och till slut kommer jag nu sitter och tänker för mycket igen. Nu blir jag snart galen av mina tankar. Nu är det dags att jag distraherar mig med annat, innan mina tankar blir galna. Så tar jag upp den 13 boken av Sagan om Isfolket, en serie som jag är fullkommligt galen i, och läser vidare. Återigen faller jag in i ännu en ny fantasivärld, där allt är så härligt och ärbart. En fantasivärld där jag hämtar styrka ifrån att styrka mitt väsen och hämta mitt lugn och tålamod. En värld där mina tankar och funderingar är värda. Precis som jag på ett underligt sätt tror är min gåva här i livet, att kunna uttrycka mig och en törst efter kunskap om det som intresserar mig. Ja, visst kan jag tänka alltid. Ibland önskar jag att även annat folk kunde se det fina och meningfulla i dem. Men vad som helst kan man ju inte begära. Sida 103..." 

- Denises Tankebok 1 Maj 2011 Kl.??:?? (efter 18)

SLEEP TIGHT/ Tänkarnas tänkare